Har ni läst i tidningen om skottskjutningen på spårvagnen i Göteborg inatt ?? Gissa vem som va med ombord på den spårvagnen- jo HONEYBUN :-o

MY GOD säger jag, det hade ju lika gärna kunnat hända honom nått.

Han satt där på väg hem efter after work med jobbet och hade musik i lurarna, men plötsligt ser han hur några grabbar springer bak i vagnen och kollar vad som händer helt plötsligt hör han gap och skrik och ett skott som går av. har folk tappat VETTET TOTALT ??

Han ser ut genom fönstret och ser hur en kille tar upp en pistol från marken men detta är inte samma pistol som det sköts med. altså va det 2 med vapen ombord.detta va ett vittne som sparkade med foten så pistolen hamnade utanför vagnen.

Om man börjar bråka med varandra så tar man väl inte bara upp en pistol och SKJUTER och varför bära vapen på sig * bara för att* ? det är ju riktigt skrämmande tycker jag.Honeybun har gett sitt vittnesmål till polisen

Det går att läsa om detta i flera tidningar

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4933127.ab

http://www.gt.se/nyheter/1.1537647/skottlossning-pa-sparvagnshallplats

Jag ber aldrig om ursäkt om jag inte vet med säkerhet att felet beror på mej. Jag säger aldrig förlåt om jag inte menar det.Ett förlåt ska man inte haspla ur sig om man inte verkligen menar det.

 Men det har hänt att jag har ursäktat mej för att jag är som jag är eller gör som jag gör. Man ska aldrig be om ursäkt för sig själv.

Det är vad jag vill börja den här lördagsmorgonen med.

Våren som  faktiskt nästan är framme nu får mig att tänka på kraften. Den inre styrkan. Den som får mig att oavsett vad hela tiden gå och gå... framåt. Envis som synden och envis för att livet ska levas på något sätt.Man finner sin egen väg att gå, sitt eget sätt att orka fortsätta och sitt eget sätt att läka på. Är det inte så ?

Jag vet hur långt jag har kommit. Jag kan se det trots att nån slår undan benen på en ibland. Jag vet allt jag har klarat. Allt jag har tvingats att stå ut med och jag vet hur fort livet kan förändra sig, hur det kan slå en till marken och hur man ligger där och tuggar grus och sten. Men man spottar ut det mesta, sväljer bara en del av skiten Man spottar ut, reser sig på vingliga ben och räcker finger att eländet.

Man svär och muttrar, man hatar och förbannar, man lider och gråter och man bär sitt hjärta med spretiga fingrar, livrädd för att tappa det fullständigt. Men kraften bor där i dessa spretiga fingrar och dom håller varsamt om det som pulserar och stegen som är vingliga och på skälvande ben går envist, ett steg i taget och man kommer lite närmare, livet...livet som ska levas oavsett..

Det finns dagar när jag är stolt över mig själv. Glad över det jag åstadkommit trots allt. Glad att jag kan se tillbaka med både glädje och sorg. Allt måste få finnas. Allt måste få kännas. Utan det vore det inget liv värt att leva

Vädret vet man inte riktigt hur det ska bli idag,för när jag vaknade va det soligt och fint dock bara 4+ i skuggan.Men det är stoora bulliga moln på himlen så solen ömsom tittar fram och försvinner.Det regnar iaf inte och  det är skönt.

 Tänker avsluta detta inlägg med att skänka en tanke till alla dom jag saknar

 Min mamma, mormor & morfar och min älskade älskade Linda .Vi är med varandra i tankarna det är jag övertygad om

 Ta vara på varandra och denna fina vårdag

 KRAM

             Missy

Blondies

Tid: 40 minuter

Blondie är ett gulligt namn på brownies bleka syster. Den som gillar vit choklad får sitt lystmäte.

125 g smör

200 g vit choklad

4 ägg

3 dl socker

2 dl mjöl

1 tsk bakpulver

Gör så här:

1. Värm ugnen till 175°.

2. Smält smör och choklad. Vispa ägg och socker och blanda ner mjöl, blandat med bakpulver. Rör ner den smälta chokladsmeten i äggblandningen.

3. Häll i liten långpanna och grädda cirka 20 minuter

MUMS mums